I måndags lämnade maken och jag vår förstfödde vid säkerhetskontrollen på Kastrups flygplats i Köpenhamn.

Vår förstfödde är en väldigt lugn, harmonisk och klok 16-årig pojke. Kändes helt OK att släppa iväg honom på hans första flygresa till kompisar han träffat via datorspel på Internet. Destination: London, England.

Låter ju inte klokt, egentligen. Släppa iväg en 16-åring till London; till människor vi knappt fått adresserna till!!!?

Men vi tillbringade faktiskt vår semester i somras på Gotland enbart på grund av sonens datorspelande! Där skulle han nämligen träffa delar av sitt "lag" från datorspelet!

Sonen spelar ett onlinedatorspel som heter World Of Warcraft. Det har han gjort i flera år.

Han har tillbringat åtskilliga timmar vid datorn på sitt rum under alla dessa år.

Det har många gånger varit svårt för oss som föräldrar att förstå och acceptera detta idoga spelande och "passiva leverne".

- Ska du inte gå ut en sväng i friska luften, ett tag? Du kan ju gå ut med hunden, eller nåt?

- Kan du inte vara lite social? Vi kan väl göra nåt tillsammans??

- Maten är klar! Kom ner och ät!    ...Nuuuuuu!!!  Kommer du nån gång??? 

Stön och suck.

- Vad ska vi göra åt hans evinnerliga spelande?? Detta kan ju inte vara bra?

...eller...?

Men vi har faktiskt fått omvärdera.

Maken och jag ser oss som två rätt så liberala föräldrar.

Vi försöker hänga med i utvecklingen så gott vi kan; försöker förstå ungdomskulturen.

(FY vad gamla vi låter, nu!! Jag = 43 år, maken = 45 år - så det är vi ju inte. Väl (?) )

Vi vill liksom vara med våra barn och finnas där, men utan att vara ivägen.

Frihet under ansvar.

Det kommer att bli många törnar under livets gång för våra barn, men om vi finns där nånstans bakom, och tar emot, så inbillar vi oss att allt kommer att gå bra.

Vår skinn-på-näsan-teori.

Man måste liksom ut och stötas och blötas lite för att bli "streetsmart".

Vi uppfostrar nämligen våra barn till att bli streetsmarta. De ska kunna ta sig fram överallt i olika miljöer, umgås med olika människor från alla delar av världen. De ska vara toleranta och ha ett humanistiskt synsätt. De ska uppföra sig ordentligt och inte ta någon skit. Lyssna och försöka förstå. Utan att bli lurade.

Svår uppgift?

- OM!!!

Men vi har en vilja och ett mål. Det kommer man långt med. Hoppas vi.

Tillbaka till sonens datorspelande.

Datorspelande online har inneburit oerhört mycket sociala kontakter för sonens del.

Han har kompisar över hela världen!

Fler än både makens och mina tillsammans.

Han blir inte asocial av att spela onlinedatorspel.

Han sitter och vrålgarvar framför skärmen minst tre gånger om dagen!

(Hur många av oss vrålgarvar tre ggr/dag?)

Han har skitkul.

Hans språkkunskaper har utvecklats nåt enormt!! Han är en hejare på engelska (brittisk). Har till och med  skaffat sig en viss dialekt. Engelskaläraren på gymnasieskolan är LYRISK! Han kan konversera flytande, har lärt sig grammatiken per automatik (stavningen är väl lite sämre - han använder en hel del förkortningar...) 

Han lär sig saker.

I World Of Warcraft spelar man i lag. Samarbete med folk från olika delar av världen (kulturer), alltså.

Sonen har arbetat sig upp till en ledande position i sin guild (lag). Han är en ödmjuk, säker & rättvis ledare.

Det har jag förstått efter att ha suttit bredvid (helt tyst - gud förbjude!!), samt efter att ha pratat med honom om hans spelande.

Träning i positivt ledarskap.

Nuförtiden blir vi inte JÄTTEsura när han inte kan komma ner för att äta tillsammans med oss - har man lovat att ställa upp på en "raid" ( =gemensamt laguppdrag), kan man inte bara hoppa ur hur som helst. Då sätter man liksom alla de andra i guilden på pottkanten...han får helt enkelt värma sin mat när han är klar med raiden.

En raid kan ta några timmar. Här har maken och jag dock gått in och sagt att sonen inte får teckna sig för några raider som håller på EFTER kl 24 på skoldagar. DÄR har vi satt gränsen.

Sonen sköter sitt skolarbete helt utan anmärkning.

Han spelar fiol - både sololektioner samt är med i musikskolans kammarorkester. Han är urduktig. Får förfrågningar "bredvid" om han vill komma och spela vid särkilda tillställningar.

Allt detta är makens och mitt kvitto på att det han håller på med är helt OK.

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo - att det KAN vara OK att tillbringa flera timmar om dagen framför en datorskärm.

Vi lever i en ny tid. Allt har gått så fort, bara...

Ikväll ringde sonen skrattandes från Cambridge och berättade om en av

guildmedlemmarnas bravader i en båt på floden...

Sonen hade även provat på Fish´n Chips, men var inte så imponerad. För flottigt, tyckte han.

Imorgon skulle de dra vidare till Oxford.

Han har helkul.

Unnar honom detta av hela mitt hjärta. Hur nyttigt som helst!

För oss båda.