...är det ju inte så konstigt att man ibland kan bli så vansinnigt sugen på att vilja skapa något när man får syn på ett garn som detta...?
- Eller hur?
Sedan föder den ena idén nästa idé, som sedan föder nästa, o s v...och så är man igång. Fram med en massa "bråte"...
Älskar det!
Apropå något helt annat - jag skulle härmed vilja utfärda en varning.
Vet inte om ni redan vet om mitt "dille" på Salta Katten-tabletter?
Hur som helst; jag snubblade över en Salta Katten-nyhet i mataffären häromdagen... (nyhet för MIG, alltså!)
Snille & smak?
Tror inte det.
Detta var INTE gott!! Köp INTE. Blä.
Notera att jag rivit bort prislappen. Ville inte bli påmind om hur mycket jag betalade för denna äckliga godispåse. (20 Riksdaler!!!)
Avslutar detta inlägg med ytterligare något HELT annat; passerade dotterns jacka i hallen...såg följande:
Drog lite på smilbanden...
Persilja
10 februari 2010 07:34
Mitt i den värsta pms:en i mammaminne hälsar jag på dig i ditt fantastiska hus. Ert kök är det mest fantastiska jag varit i! Men den där ugnen med levande ankor i vattendamm SAMTIDIGT som du steker stooooora torskar med stoooora champinjoner på, det är nästan trolleri, hur går det till??? Ankorna tog ju inte skada utan kacklade bara glatt och simmade i det kokande vattnet...? De där köksluckorna som var som lapptäcken av små små träbitar och utan handtag, sååå coolt. Men coolast av allt är nog den guidade turen i Helsingborg du tog mig på. Att ni hade lava där!!! Och att den där guidade farkosten både kunde gå på land och klättra ner i vattnet var ju heelt fantastiskt. Vilka fantastiska färger det var på lavan!!!!!! Ja, det var en upplevelse att hälsa på dig. Men jag ramlade ju ner i hålet i golvet, det var otäckt. Vilken tur att jag klarade mig.
Freuds lillasyster
10 februari 2010 08:48
Persilja: Jamen, det är ju det jag alltid säger; du borde ju komma hit och hälsa på lite oftare!!
...men jag blir ju liiite brydd över vilka tankar du EGENTLIGEN hyser om mig...stekandes stora torskar och kokandes glada, levande ankor...hur såg JAG ut i hela den här historien, då??? Vågar man fråga det??
Om jag hittar det där hålet, ska jag genast kasta mig ner i det - då kanske jag kommer hem till dig, då???
A
10 februari 2010 10:20
Du måste vara kreativiteten personifierad! Blir alltid lika imponerad när jag tittar in här.
Har något svagt minne av att jag smakat dessa "katt-tassar" och, liksom du, blivit besviken. Smakade inte alls som "the real stuff". :D
http://minsoffa.blogg.se
Persill
10 februari 2010 10:35
Du hade först enorma tuttar i en klänning med tusen broderade diamanter. Det var vackert även om det låter lite underligt. Du var operasångerska. Sen var du plötsligt rätt vanlig med svart hår och spetsig näsa (tuttarna vet jag inget om). Men jag såg mest bara allt underligt och fantastiskt i ditt hus. Sen väntade jag på att vi skulle hinna tala med varann men det var liksom fullt upp med stora torskar och levande ankor och hål i golven. Och din man var hemma och sa "men kommer HOOOON nu, suck", typ. Han var inte så glad åt att jag kom. Ni skulle visst ha flådig middag och så dök jag bara upp och du släppte allt du hade. Hm, vi ska nog inte analysera allt för mycket...Torskar...låter inte bra...hål i golvet....nej, den drömmen ska vi nog låta vara i pmslandets förvirrade värld...
Mynta
10 februari 2010 23:48
Yvonne: Just denna pin (har jag nu fått veta) är från Markus Krunegårds senaste skivsläpp...han är en av dotterns stora musikförebilder!
A: Tack - tänk att jag kan imponera på någon!! =)
Nej; tacka vet jag tablettask-varianten!! (Som man ju då ska halsa på STÖRT - eller hur???)
Persill (eehhh...?): WOW!!! Enooorma boobs!!! Du är nog den FÖRSTA som sagt att jag skulle vara utrustad med sådana!!! Visserligen är de just nu större än vanligt, eftersom jag gått upp x antal kilon...men stooora är nog en liten överdrift, ändå. Hääängiga, kanske??
Svart hår? Det var ju väldans vad du hängt upp dig på att jag skulle vara svarthårig - jag är RÖDhårig!!! (with a little help from L'oreal (stavning?)). Operasångerska!! Ibland när jag sjunger i kören, ska vi upp i toner (jag är sopran) som gör att jag måste ta till en annan röst som egentligen inte är min egen - kanske en sorts operaröst?? =)
...och sedan måste jag ju bara säga, att maken min ALDRIG skulle sucka tungt när någon kommer och hälsar på!! Han är en glad skit som älskar allt och alla. Alla är ALLTID välkomna. Om vi så skulle stå med skit upp till knäna utan kaffe (konstig bild jag fick framför mig, nu...?), så skulle han öppnat dörren med ett stort brett leende och sagt "KOM IN!! VAD KUL ATT DU/NI KOM!!"
Han är faktiskt lite irriterande vänlig & spontan. Kan bli lite jobbigt. Speciellt om man själv är lite manosocial som jag själv... =)
Nu ska jag nog gå och lägga mig och drömma om hål i golven!!
Vi ses kanske??