Jo; faktiskt!

Igår var stora lämna-boet-dagen för familjen blåmes,

 som bott i vår Stig Lindberg-holk.

Vi hade fullt sjå. Med "vi" menar jag vår människofamilj tillsammans med mamma och pappa blåmes. Ungarna kastade sig handlöst ut från holken med mer eller mindre (mest mindre) utvecklad flygteknik. De hamnade på alla möjliga ställen; under trädgårdsstolar, på källartrappsteg, ute bland tomatplantorna...

Här är en av dem. Här satt han/hon och gav ifrån sig ett "matkallande" ljud, och mamma och pappa blåmes gjorde allt vad de kunde för att hitta de små liven, som ju hela tiden hittade nya, konstiga platser att kraschlanda på. 

 Vi människor gjorde vårt bästa för att hålla skator & katter borta. Pust.

 Men nu , idag, är det alldeles tyst i holken och inte en blåmesunge syns till. Hoppas de klarade sig allihop!

Vi har fler fågelungar i vår trädgård.

Bl a i ett sädesärlebo, stationerat under garagetaket.

Mamma och pappa sädesärla håller på dagarna i ända med att samla mat,

 och turas om med att mata ungarna:

Jag tycker sädesärlan är en vacker fågel - kolla vilken vacker blick!

Från riktiga fåglar till inte-riktiga;

En av alla tusen konstgjorda varianter som jag har i min ägo, pyntar just nu en liten loppiskruka med världens sötaste växt som har jättefina, nästan svarta små blommor. Växten har jag fått av mamma, men glömt vad den heter...visst är den söt? (NU vet jag! Kolla här!)

På tal om färg, så måste jag säga att jag blev så nöjd när jag hittade dennna hängpelargon hos den lokala växthandlaren - en underbart mättad röd färg!

Den får pryda vårt "grillbord" när inte grillen är framme och används:

Hos samma växthandlare hittade jag även denna hänglobelia,

 som fick bli pricken över i på hyllan vid uteplatsen:

Sedan har jag en mycket speciell relation till en viss växt - fikonet.

Jag har nämligen bestämt mig för

 att jag SKA ha ett fikon som överlever år från år.

Men jag har inte riktigt lyckats än. Fikon nr 1 blev en pinsam historia, men jag har kommit längst med fikon nr 2, som faktiskt klarade NÄSTAN ett helt år tillsammans med mig, men som sedan fick en rejäl frostkyss, efter att jag DUMT nog satt ut det för tidigt i trädgården i maj.

Men jag har låtit det vara kvar, och har nu klippt ner det lite, för att se om det skulle kunna "komma igen" efter sin lilla strapats.

 Jag tycker mig kunna ana liite liv i pinnarna som finns kvar, nämligen...

Den som lever får se...

Under tiden hittade jag ett billigt fikonträd på stora varuhuset, som jag placerat bredvid, som jag kan tröst-titta på medan den sorgliga pinnvarianten förhoppningsvis rehabiliterar sig:

Bredvid dessa två, huserar en av mina kära gamla vänner, som jag dock lyckats med; olivträdet.

 Har tappat räkningen på hur många år jag har haft det - men det växer och frodas troget vid min sida! Jag älskar det!

...men jag får nog rensa bort ogräset som konkurrerar om näringen i krukan!

Så - det var allt från

Myntas Trädgårdsnytt

 för den här gången - tjolahopp!