Min brakförkylning har nu gått över till feber och ont-hosta. INTE kul.

Vi har fått avboka det traditionella, skitmysiga midsommarfirandet hos syrran och hennes familj p g a detta. Maken har också däckat. Så vi går här och hostar & nyser, sträcker oss efter Ipren-asken och kollar tempen då & då.

Hur kul som helst.

Men det kliar ju som vanligt i mina göra-fingrar, så så fort Iprenen verkar, tar jag fram mitt virke. Perfekt att ha till hands då.

Ingen kroppsansträngning, lite meditativt och kreativt i lagom sjukdos.

Igår behagade faktiskt även solen att titta fram lite mellan varven, så då passade jag på att ta med mig virket ut i hammocken. Där satt jag och smågungade, virkade, hönskollade och slumrade under eftermiddagen.

 Jag gillar färgerna jag virkar med. Och garnet  också - ett rätt så tjockt och snällvirkat bomullsgarn...

 Tidigare i veckan, när jag fortfarande mådde lite hyfsat, for jag iväg till glasmästaren för att hämta mitt beställda OH-glas,

som jag hade mätt upp så fint.

När jag kom dit hade de ännu inte hunnit skära till det, så de gjorde det på stående fot åt mig "Ja - vilka mått var det nu? " frågade glasmästaren.

"9,5 x 13 cm" replikerade jag. Och glasmästaren skar. 20 kronor ville han ha för besväret. Nöjd och belåten for jag hem igen.

Glaset passade inte. Det skulle mätt 9 x 13,5 cm för att passa.

Det var nog då jag fick feber.

Men jag har hunnit virka TRE grytlappar!!!

Inget ont utan att det för nåt gott med sig, eller?

Always look at the bright side of life...men just nu är det faktiskt LIIITE svårt.

Glad midsommar för helvete.

Nu ska jag strypa en sill eller nåt.