Medan andra uträttar stordåd och slåss för sina liv ute i stora vida världen, går jag runt i vårt lilla hus och fotar meningslösa ting som inte gagnar någon eller något. Kan få otroligt dåligt samvete över sånt.
Jag borde nog göra nåt mera meningsfullt. Har man nån sorts världsmedborgerlig plikt som människa?
Räcker det då med t ex att sopsortera, minska onödig bilkörning, välja miljövänliga produkter och ta med sig egna kassar till matbutiken?
För det är nog typ det jag bidrar med till världen, just nu. Känns ju fjuttigt.
Och det värsta är nog att detta med all säkerhet komer att stanna vid att bli en tanke.
Det kommer inte att hända nåt mer härifrån, liksom.
Så det är väl bara att fortsätta livet i min skyddade verkstad bubbla...
Dagens meningslösa bilder, med ännu mer meningslösa kommentarer:
Det snöade igår. Dottern gjorde en snögubbe på trappräcket.
Skänken från källaren har kånkats upp och fått ta pianots gamla plats. Jag ska betsa den svart.
Betydelsefullt.
...och detta tar nog priset i allmän meningslöshet;
en av de loppisfyndade kopparformarna sprejade jag svart och hängde upp mitt i min Åke Holm-vägg.
Vilket fantastiskt bidrag till världssamfundet.
Nu ska jag gå och skämmas en stund.
Linda Jönsson
13 februari 2012 17:35
snögubben var verkligen supersöt, hälsa din dotter det!
Och man får leva i sin bubbla!
MariaMonika
13 februari 2012 18:20
Du, jag bara stendiggar din blogg!!!
http://konststycket.blogspot.com
13 februari 2012 19:17
Här sitter jag i min "meningslösa" del av världen och blir så väldigt glad varje gång du uppdaterat din blogg. Trots ytterst sporadiska heja-kommentarer uppskattar jag allt du skriver om, både stort och smått. Då skulle man lika väl kunna tycka att jag lever ett väldans fattigt liv med stor brist på yttre stimulans, eftersom jag faktiskt blir genuint glad av dina små skrivelser och tillhörande foton, men så är det inte alls. Jag är säker på att många andra känner likadant, jag menar, visst är jag speciell på mitt sätt men något unikum är jag inte. Så, Mynta, handen på hjärtat, visst är det stort att kunna sprida glädje till sina medmänniskor?
Stor kram!
/Annelie
Mynta
20 februari 2012 00:29
Vilka snälla kommentarer ni alla kommer med! Tack.
Ibland känner jag mig så himla tråkig, bara - tycker att jag inte har nåt vettigt alls att komma med. Egoistiskt navelskåderi, liksom. Kan väl ingen vara intresserad av, eller?
Men jag älskar min alldeles vanliga vardag, och jag tycker om att dela med mig av den. Även om det ibland bara är...just ingenting?
Bäst av allt är ju när jag lyckas inspirera eller göra någon glad. DÅ är bloggandet ALLT annat än meningslöst!
Så tack för att ni gör er besväret att tala om att ni blir inspirerade & glada. Det värmer sannnerligen.
Anne-Cathrine
23 februari 2012 00:22
Jag har följt din blogg ett tag nu och jag måste säga att den är den mest intressanta av de bloggar jag följer.
Man blir så glad av dina fina och roliga texter och fantastiska fotografier, och man inspireras så av allt vackert du gör och tillverkar med dina händer, och av ditt otroligt spännande och färgrika hem, och allt gott du lagar och bakar! Det är väl livskvalité i högsta grad att tillbringa sina dagar så som du gör, och slippa stressen och jäkten i städerna. Fortsätt så! Forsätt ge oss dina vanliga vardagar, så blir vi glada!
Mynta
24 februari 2012 11:45
Anne-Catherine:
Oj - vad KUL!!! Jag ÄÄÄLSKAR när jag får "se" en person bakom besöksstatistiken! TACK för att du tar dig tid att kommentera och säga vad du tycker! Ger mig blodad tand, ska du veta!