Tofsvipa - CHECK!

Tidigare än vanligt. För MIG, alltså.

Samlar vårtecken allt vad jag kan.

Ren överlevnadsinstinkt.

Överlevnadsinstinkt är detta också ett tecken på.

= Ett nysanerat sovrum.

Här hade det nämligen samlats en massa väntande projekt på golvet runtom hela sängen, och DETupplever jag som MYCKET stressande. 

Sovrummet ska vara en fristad, enligt mig. En fristad för själen.

Inga större synintryck. Dova färger. Ingen TV eller radio göre sig besvär här. Tyst och svalt. (Ingen värme!!!)

(Utesluter dock inte den mänskliga...) (eller djuriska, för den delen, efter att ha noterat ett visst djuriskt intrång i bilden...♥)

I den stora saneringsivern fick mina båda fikonträd flytta på sig, bort från sovrummet.

En våning ner. Till varmare breddgrader, liksom.

Det ena trädet hade vuxit lite VÄL konstigt, så jag tog fram sekatören och nipsade lite:

Hoppas jag inte gjort nåt dumt nu, bara.

Annars är resten av huset här en enda stor röra, tycker jag.

Operation Domino, kallar jag det.

Ordnar man fint i ett utrymme, flyttas allt bortstädat vidare till nästa - och då får man ju fixa fint där också...

och så håller det sedan på; i ett sorts evighetsspel.

Men jag tror jag gillar det spelet.

Det ger en ny energi, på något sätt.

Man tvingas omvärdera och flytta om.

 Både IRL, och i huvudet.

Ta t ex situationen upstairs hos oss.

Där har från början funnits två rum, samt ett badrum.

När maken och jag hade begåvats med TVÅ barn, delade vi det ena rummet på två.

 Ett till varje barn. Vi beslagtog det andra.

Barnen blev äldre. Nu är sonen 18; på det nittonde; dottern 16; på det sjuttonde...

För att komma in i sitt rum, har dottern varit tvungen att gå igenom storebroderns rum.

Storebrodern brukar ha dambesök. Inte kul.

För honom.

Snabb (desperat) lösning:

...vet inte om jag kan få er att förstå vad vi påbörjat, här...

Men - dörrhålet NÄRMAST kameran, har tidigare varit ingången till sonens rum.

Den vita dörren till höger är ingången till dotterns rum. Hon har alltså fått gå in i storebrors rum FÖRST, innan hon nått dörren till sitt EGET rum. INTE en bra tonårslösning.

Så maken försköt sonens dörr en bit IN i sonens eget rum, så han skulle få en EGEN ingång.

BRA - men hans rum känns numera som ett akvarium, enligt mig. Fattas liksom bara vattnet.

Ingen garderob. Säng direkt på golvet under snedtak...själv hade jag fått panik!

Men han är helnöjd. Han kan stänga dörren om sig. Ingen behöver gå igenom hans rum längre.

Hans egen lilla koja, liksom.(?)

Råsponten på väggen ska målas vit, dörrkarmar och golvlister ska på..sedan är alla är nöjda.

 - Och det är väl det viktigaste?

Överhuvudtaget råder det en väldigt konstig ordning (?) här hemma.

Toan på övervåningen har varit försedd med enbart ett tygdraperi som dörr, men efter en del tonårsprotester provade vi att hänga på dörren som tidigare varit dörren till sonens rum.

Den var för kort/låg. MEN - den var PERFEKT då, tyckte jag! Lite "vädringsutrymme" upptill, brukar väl vara en vanlig syn i a f bland offentliga toaletter??? NU är ju visserligen denna en högst PRIVAT toalett, men ändå...?

Dörren har genomgått en del, dock. Olika tapetseringar och målningar... och galgen på kroken har sonen tillverkat i slöjden i början på mellanstadiet - har lite svårt för att göra mig av med den. Och det forna draperiet hänger kvar.

Nästa steg i vår (min) planering, är nu att vi ska gå och "känna in" vad vi ska göra med dörren,,,vilken färg ska vi måla/tapetsera den i? Det får ta sin tid. Tror jag. Plötsliga infall är lika vanliga som de är välkomna.

Vi hade förresten köttfri måndag här igen.

Det blev potatissoppa med gratinerat fetaostbröd - smarrigt.

Sista utkiksposten inför sänggåendet, blev stjärnan i verkstadsfönstret.

Vill låta den stråla, oavsett säsong.

Helt enligt min egen livslånga säsong.